IDROTTSGALAN

Inte så många egentliga skrällar på årets idrottsgala, dock trodde jag nog att antingen Jonas Jacobsson eller Anders Olsson skulle få Jerringpriset men en hedrande tredje och fjärdeplats för dem är trots allt ett fall framåt för handikappade. Deras prestationer i OS var osannolika och med all rätt har de fått lika mycket uppmärksamhet som alla andra större idrottare, något som inte var likadant bara för några år sedan. Men det var Kalla som tog hem Jerringpriset före Kallur och det känns helt rätt. Kan inte låta bli att tänka på att det antagligen hade slutat med OS-guld om Kallur inte hade trillat på första häcken. Kan tillägga just här angående Kallur, kvällens höjdpunkt (komiskt) var i slutet när Robert Gustafsson utklädd som Per Gessle sjöng för Kallur - om ett famlande ramlande ångande lokomotiv - med Kallurs snabba svar med gitarren över "Gessle" och till slut stimlappen. Humor, det är humor, det är humor! Jag blev förvånad över att Gustav inte blev årets manliga idrottare. Cyklisten Emma blev ju årets kvinnliga idrottare med all rätt, för vem trodde på medalj där? Därför borde det varit likadant bland killarna, för det var trots allt lika oväntat. Någon högre medalj blev det inte ju inte i OS! Men det jag tog åt mig mest och som jag tror påverkade de flesta andra var Sportspegelns Pris. Förutom Jerringpriset var det nog detta pris som fick mest uppmärksamhet. Pristagaren var Christoffer Lindhe, en kille som i yngre dar höll på med simning men råkade vid 16 års ålder ut för en otäck tågolycka där han miste ena armen och båda benen. Trots detta börjar han simma igen vid 17 års ålder och 2 år senare deltar han i Peking OS och får bland annat två stycken fjärdeplatser. Visserligen den värsta placering man kan få i ett OS men han har ju bara simmat i två år och är bara 19 år. Hans motto är: Vill man så lyckas man!
Mer tyngd kan det inte bli.

J9